Min tid mitt liv!

Flisan börjar bli fin i kroppen, hon bygger muskler och lägger på sig. Hon blir allt starkare och har nu kommit in i en period av trotts, hon testar oss hela tiden på ryggen. För Zandra är detta inga problem hon klarar av henne jätte bra då hon står på bakbenen och slår mot skenkeln. Hon ger sig och blir jättefin efter en stund. Men så är det jag......jag blir livrädd! Och när man är rädd och spänd och helt utan självförtroende är man en usel ryttare. Jag vågar inte driva på henne det där sista och hon vinner över mig varje gång. Nu har det gått så långt att jag inte vill sitta upp på henne alls....min fina fina lilla häst. Jag har inget förtroende för henne alls på ryggen.

Jag vet ju att det här är en naturlig del i hennes utveckling, Jennie har haft sådana här perioder med de flesta av sina unghästar, särskilt stona. Men det känns skitjobbigt rent ut sagt, jag har ju inte Zandra hemma jämt som kan hjälpa mig. Hon bor ju på Berga hela veckorna. Och jag vet inte hur jag ska komma vidare, saknar den där fantastiska känslan jag haft på träningarna när det har varit Flisan och jag. Hon är ju underbar att rida när hon inte testar hela tiden. Så nu står jag här med en häst, ett sto med massa humör som jag inte vågar rida, det fick ju inte hända....