Min tid mitt liv!

Var och tränade med Sid i går kväll, Zandra följde med och hjälpte mig. Det var verkligen superkul!! Och jag som hade funderingar på att hoppa över denna gång för jag är så himla trött. Men vi kom iväg och Sid var helt otrolig, han har lärt sig alla tunnlar nu rak, svängd och den som har en liggande släp efter sig. Han har börjat fatta slalomen också, jag går fortfarande bredvid och det går sakta men han förstår vad han ska göra. Det enda vi inte prövat nu är vippbrädan, den har vi inte med oss till ridhuset så jag får träna in den till våren. Fortsätter det så här bra så kanske det blir tävling sen, jag måste bara få ordning på min kropp också. Det är supersvårt att hinna med och visa på rätt, det tar tid att lära sig det och så är det nerverna som ska vara i ordning också. Jag är ju inte särskilt bra på att memorera banor heller, men det går bättre och bättre.

Sid stack inte iväg och försökte leka med andra hundar heller, för matte har ett nytt knep och det heter KORV!!
Han lämnade inte min sida, hi hi! Allt är tillåtet bara det funkar, eller;)

Brukar vara stall ledig på lördagar men idag lånade Lina och jag Pepci och Boki, Zandra lånade Blues och Moa red Miramis. Vi tog en härlig tur runt slingan och Sandviken med härliga galopper på oplogad väg, underbart!! Så underbart att komma upp på hästryggen igen, hoppas att min Doris blir bra snart.

Innan stallet tog jag en långrunda med Sid i skogen, mycket pulsande i snö! Och snart kommer Amanda och ska klippa och slinga mitt hår :) Det var väldigt läääääänge sen.

Trevlig kväll!

men livet har varit lite upp och ned ett tag. Min häst har ju varit halt ett tag och jag var äntligen på Atg-kliniken med henne i onsdags. När dom röntgade så hittade dom en skada på korsbandet i vb-knä och hon hade massor av vätska i det. Dom var ändå hoppfulla och sprutade henne med kortison i knäleden och hon äter nu Metacam i tio dagar. Hon får gå ut i hage och promeneras 10 minuter varje dag, sen ska vi tillbaka den 17/2 och se om dom behöver spruta henne igen.

jag har ju varit så rädd att det inte skulle vara någon ide att ens göra något, hon är ju iallafall 23 år (24 i maj) inte lastgammal men ingen ungdom längre. Man blir ju så knäckt av sånt här, när ens djur blir dåliga. Sen har det varit lite andra omständigheter runt omkring som gjort det ännu jobbigare. Man känner sig ensam i hela världen, och ovanpå det massor av övertid. Så jag känner mig lite sliten och trött just nu, men jag kommer igen!

Ha det bra!