När mattan rycks undan..
när marken gungar.. när tryggheten plötsligt försvinner. Då blev det svart framför ögonen!
Nu förstår jag hur det känns att plötsligt stå med byxorna nere, att inte längre vara någonting värd..
Att ha ett arbete att gå till varje dag är trygghet för mig. Nu kommer alla få gå, produktionen läggs ned, både Thommy och jag står utan jobb. Katastrof!! Det är så det känns, paniken inom en byggs upp. Vem vill ha mig?? 47 år... Tant.. Värdelös...? I vilken ände ska man börja?
Kommentarer
Trackback
